Jordens undergång
År 536 var solen kraftlös, ingen värme nådde fram och på sommaren kunde inget gro. Mycket förändrades i Norden vid mitten av 500-talet, gravskicket ändrades och gamla boplatser övergavs. Perioden innan verkar ha varit en välmående tid med guldföremål, internationella kontakter och relativ fred. Men så sinar fornfynden och historiker tror att hälften av Skandinaviens befolkning svalt ihjäl inom loppet av tio år. De ceremoniella solskivorna försvinner från bildstenarna. I stället fylls de med bilder av asagudar och krigare.
Forskare tror att klimatförändringar var orsaken, sannolikt det stora vulkanutbrottet i El Salvador. I senare tid är utbrotten som Pinatubo 1991 och Krakatau år 1883 de mest kända utbrotten. De släppte ut enorma mängder aska och svaveldioxid i luften och som sedan omvandlas till svavelsyra som kan sväva omkring i stratosfären i åratal. Solljuset får svårt att nå oss och temperaturen sjunker. Vulkanutbrottet år 536 beskrivs av antika författare och nutida klimatforskare på Grönland kan borra sig ned i isen och se bakåt i tiden. De grönländska islagren är som globala årsringar. Just kring åren 540 fann forskarna ett lager sulfat som kunde vara nedfall från ett stort vulkanutbrott. Också trädens årsringar kan vittna om katastrofen.
Allt har dessutom beskrivits i den fornnordiska mytologin. Skurken här är inte vulkanutbrottet utan Lokes värstingbarn Fenrisulven. Mytologin har på ett poetiskt vis bevarat minnet av den stora klimatkatastrofen. I Eddan kan man läsa om Fimbulvintern som ska föregå Ragnarök, gudarnas skymning. ”Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan” Fenrisulven slipper lös .Ulven slukar solen.” I Codex Regius texterna kan man läsa ”Sól Tér Sortna”. Solen syns svartna. Fenrisulven kommer loss, midgårdsormen söker sig mot land och skeppet Nagelfar seglar ut med Loke i fören. Asken Yggdrasil skälver och alla strider mot varandra. Nästan alla går under. Det är gudarnas skymning och inte ens asarna kan göra något åt det. Men två människor har gömt sig undan världsbranden. De heter Liv och Livtraser och ur dessa två, små människor uppstår en ny och mycket bättre värld.
Arkeolog Bo Gräslund skriver att den blodröda himlen som beskrivs i de gamla Eddatexterna påminner om de spektakulära solnedgångar som ofta kan ses efter stora vulkanutbrott. Det var en sådan glödande solnedgång som Edvard Munch fick se en kväll efter vulkanen Krakataus utbrott år 1883. Så här skriver Munch i sin dagbok. ”Himlen blev plötsligt blodigt röd. Jag kände att det gick ett stort oändligt skrik genom naturen”. Denna upplevelse fick honom senare att måla Skriet.
Finns det nuförtiden någon vilande vulkan vars utbrott skulle kunna få liknande katastrofala följder? Alla forskare är eniga. Yellowstone.
Underlag till den här texten har jag delvis fått från en artikel i Svenska dagbladet, författad av Håkan Lindgren.