Oden, korpguden, var den visaste av alla asar, fast tung till sinnet just därför. Han visste att den stora undergången närmade sig. Han visste att även gudarna en gång måste gå under vid Ragnarök- gudarnas skymning.
Oden var en klok och mäktig gud men han hade också obehagliga sidor med sin starka koppling till döden och sin egen opålitliga karaktär. Bland gravgods vid Osebergsskeppet i Norge från ca 850 fann man vävda bilder som visar hängningsoffer till Odens ära. Oden kallas ibland ”de hängdas gud”. Han offrade ju till och med sig själv- till sig själv. Det var genom sitt eget lidande som han, i likhet med många shamaner, fick sin stora kunskap och sina magiska förmågor.
I Havamal berättas i verserna om hur Oden hängde i offerträdet i nio nätter. Odens kraft var stark. Han ägde förmågan att stoppa eld, stilla havets vågor, vända svärd i luften, förföra och förvända synen på kvinnor och många andra förunderliga saker. Han kunde, som så många andra i den mytologiska urtiden, förvandla sitt utseende och byta gestalt. Men också han, den störste av dem alla, måste en dag gå under.