Hoppa till innehåll

Om mig själv

Broderier från den mytologiska urtiden

Teresa Oscarsson
Teresa Oscarsson

Jag målar med korsstygn. För mig är bilderna, materialet och färgerna viktigare än tekniken. När jag söker inspiration är naturupplevelserna viktigast. Jag går också igång på böcker om biologi, geologi, djurliv, medicin och liknande ämnen som jag inte förstår. Skisser av tvärsnitt av huden, mitrokondiskt DNA, celldelning, geologiska strata, spermier, foster och ägg är ju väldigt spännande. Också byggnadsverk, utdöda språk som kilskrift och runor, tecken och symboler roar mig.

Myter och legender intresserar mig också och efter många år som museilärare på Etnografiska museet är mitt huvud fullt av berättelser från mänsklighetens gryning. Jag ser myter som bilder av mänsklighetens eviga drömmar och frågor. Det handlar om hur vi ska få lite fason på tillvarons kaos. Jag älskar de mytologiska motiven och vissa av dem är jag mycket förtrogen med. Jag ”kan” dem. Men egendomligt nog är det de egyptiska mytologiska motiven jag gillar bäst. Lite konstigt för jag ”kan” dem inte särskilt bra. Glömmer alltid vad de heter, de där gudarna. När jag är igång med ett mytologiskt motiv lever jag verkligen med det. Jag läser om gudarna och jag hänger över böcker och gör olika skisser. Likadant är det när jag pysslar med mina biologiska motiv. Jag lånar böcker om enzymer och tänder i genomskärning. Jag läser naturvetenskapliga böcker som vore det poesi. Det är vackert och finurligt och jag har ofta den pirriga förnimmelsen att jag, nästan, förstår.

Jag är inte särskilt intresserad av att skildra samtida problem och frågeställningar och jag har inget intresse av att skapa debatt. Fast jag vill förstås att betraktaren ska känna olika saker och tänka. Sätta igång egna drömmar och fantasier. Om nån skrattar lite grann också blir jag nöjd.

Jag arbetar nästan bara i ull. Jag tycker om tanken att ullen en gång suttit på ett litet får någonstans i världen. Djur fascinerar mig mycket. Jag ser ofta djur i människor och jag ser också mänskliga drag i djur. I den mytologiska urtiden, där jag tycker om att vistas, är tillvaron gränslös eller gränsöverskridande. Människor i mina broderier är sällan ”riktiga ” människor, mer varelser. Djur tecknar jag däremot gärna smått naturalistiska, efter förmåga förstås, men nästan alltid med människoögon. Ögon är för övrigt något väldigt viktigt. Jag brukar brodera dem allra sist, nästan rituellt för först då ger jag varelserna liv.

Ett annat stort intresse är amerikansk historia och jag är helt fascinerad av det amerikanska landskapet. I Montana har jag en gång träffat en grizzlybjörn med sin unge. Till häst! Alltså jag var till häst, inte grizzlyn.

Nu när broderierna inte längre är min hobby utan mitt yrkesliv har jag tvingats hitta en ny hobby. Min nya hobby är djurskådning. Detta sker ofta bekvämt inifrån mitt fönster ut mot trädgården. Bredvid mina garner finns en kikare och en fågelbok utifall att någon exotisk varelse skulle dyka upp.

Kurre i holken
Kurre i holken

För några år sen bosatte sig en ekorre som hette Kurre i en fågelholk på tomten. Kurre verkade lite trött och gammal och vistades mest i sitt lilla bo. Han låg väl där och vilade mest, med huvudet utanför holkhålet i björken. Verkligen väldigt söt. Under björken satt jag hela sommaren och broderade. Jag älskade den där lilla varelsen. När hösten närmade sig var han försvunnen, antagligen död.

Höststormar eller skator demolerade Kurres bostad. På marken kunde jag se alla de mjuka saker han möblerat sitt lilla pensionärsboende med. Det var en massa vinterpäls förstås men mest av allt hade hans täcke bestått av alla de ullgarnstrådar jag tappat eller klippt av när jag suttit under björken med mina broderier.

Jag har ”alltid” varit en skapande människa. Jag har tecknat och målat och drejat, etsat och virkat men det tog nästan femtio år att hitta min egen uttrycksform. Och att det skulle bli något textilt förvånade kanske alla som känner mig men också mig själv.

När jag var bara några år fastnade jag med fingrarna i mormors symaskin. Skadorna på högerhandens fingrar syns än idag. På syslöjden i mellanstadiet gjorde jag allt för att slippa vara med. Så fort jag kunde valde jag i stället träslöjd.

Teresa och Eva Lena
Teresa och Eva Lena i yngre dar

När jag var tjugo år ville jag bli konstnär och gick ett år på konstskola. Det blev inget konstnärsliv då. Jag reste, läste intressanta ämnen på universitetet. Jag arbetade, gifte mig, fick barn. Efter några år började jag läsa socialantropologi och arbetade sedan många år som museilärare på Etnografiska museet.

Sen började jag brodera.

Hösten 2002 skickade jag in fem bilder av mina korsstygnsbroderier till Liljevalchs vårsalong. Alla fem blev antagna och jag sålde tre av dem. Sedan dess har jag deltagit i ytterligare två utställningar på Liljevalchs Vårsalong.

Våren 2003 fick jag Stockholms läns landstings kulturstipendium.

Då slutade jag min anställning på museet för gott för att ägna all min lust och kraft på att utveckla mitt konstnärliga liv.

Det är en härlig känsla att få slutföra något, till exempel ett broderi. Det är precis som i skapelsemyterna. Först finns bara en tanke, ett ord, en dröm eller en bild. Sen växer något fram,så sakteliga.