År 1909 var konstnären Richard Berg ute i Tullinge för att måla Gustaf Frödings porträtt. Fröding var gammal, deprimerad och trött. Det var en strålande vacker vinterdag med nysnö och sol. De goda vännerna åkte omkring i häst och släde. Berg var intagen av naturens stillsamma skönhet, han tyckte allt var så underbart vackert. Men Fröding satt orörlig i släden med inåtvänd blick, till synes likgiltig inför solens glans och de snöklädda trädgrenarna. Till sist utbrast Berg: ” Nog tycker du väl ändå detta är vackert, Fröding?”
Fröding ryckte till och såg frågande ut. Sedan vände han långsamt huvudet först mot skogen, sedan himlen och satt därefter tyst en stund. Richard Berg har berättat att Fröding till sist, långsamt och med oändligt mild stämma, hade svarat:” Jag minns att jag en gång tyckt det vara vackert.”
Vemodigare kan det inte bli.