Vi åkte från Vancouver i riktning österut och stannade vid en liten rastplats i närheten av Skagit River.
På en informationsskylt satt en vacker turkosblå, fågel. Vi stod där och tittade på varandra och den blå fågeln var inte det minsta ängslig. Tvärtom verkade den vilja visa upp sig i olika poser. Ibland la den huvudet på sned, ibland burrade den upp sina svarta huvudfjädrar. Den flög också några uppvisningsvarv och vi blev alldeles betagna av den orädda och lustiga varelsen. Vi hade ingen aning om vad det var för sort. Nu vet jag att den finns lite varstans i nordvästra USA och Canada, och fick sitt namn efter tysken George W Steller som ”upptäckte” den.
Som sina artfränder har Steller´s Jay en massa olika ljud för sig, skallrande ljud och gutturala läten. När den blir orolig ropar den ett hest och nasalt ”Wah”. En skicklig imitatör är den också. När den imiterar den rödstjärtade höken flyr andra fåglar iväg så fort de kan. Biltutor kan den också härma. Kanske skrämmer det upp enstaka bilister som trott de var ensamma på vägen. Ett annat läte beskrivs i engelskspråkiga fågelböcker som: ”Skreeka, skreeka”. Det passar ju bra eftersom det är en sorts nötskrika.
På väg tillbaka till Vancouver stannade vi till på samma plats, där vid Skagit River. Och där satt han ju igen, den underbara lilla varelsen.