Mina broderier

År 1909 var konstnären Richard Berg ute i Tullinge för att måla Gustaf Frödings porträtt. Fröding var gammal, deprimerad och trött. Det var en strålande vacker vinterdag med nysnö och sol. De goda vännerna åkte omkring i häst och släde. Berg var intagen av naturens stillsamma skönhet, han tyckte allt var så underbart vackert. Men Fröding satt orörlig i släden med inåtvänd blick, till synes likgiltig inför solens glans och de snöklädda trädgrenarna. Till sist utbrast Berg: ” Nog tycker du väl ändå detta är vackert, Fröding?”

Fröding ryckte till och såg frågande ut. Sedan vände han långsamt huvudet först mot skogen, sedan himlen och satt därefter tyst en stund. Richard Berg har berättat att Fröding till sist, långsamt och med oändligt mild stämma, hade svarat:” Jag minns att jag en gång tyckt det vara vackert.”

Vemodigare kan det inte bli.

I Norden finns berättelser från 100-talet om gigantiska bläckfiskar, som kallas Kraken. Sjöfarare var, som man lätt kan förstå, väldigt rädda för dem. Att de var riktigt stora förstår man av följande, lätt besynnerliga beskrivning nedtecknad av Biskop Wallenberg år 1781: ”Kraken är inte så fasligt stor. Faktiskt inte större än bredden på Öland”

Över ruskiga raviner och bland egendomliga varelser man inte känner måste man ändå våga. Man balanserar på den enda linan man har.

När Everett Ruess i början av 1930-talet lämnade sin familj för att utforska naturens skönhet var han bara 16 år. Han sökte sig till västra USA:s allra ödsligaste trakter. Bland klippruiner och urgamla petroglyfer tillbringade han fyra år alldeles ensam med sina två åsnor. Han träffade navajoindianer, mormoner, arkeologer och fåraherdar, men sökte sig alltid bort mot något annat. Han var en ”Vagabond for Beauty”. Allt han såg var så underbart vackert. Han skaffade sig ett nytt namn. Ett nytt namn och ett nytt liv. Han kallade sig Nemo.

När de fyra åren gått upphörde breven hem till mamma och pappa i Kalifornien. Everett försvann någonstans i gränstrakterna mellan Utah och Arizona och sökandet efter honom har pågått i över åttiofem år. De två åsnorna återfanns snart men Everett själv var, och är fortfarande spårlöst försvunnen. Det enda man hittat bland de branta stupen och ravinerna är inskriptioner med ordet Nemo 1934. No one.

Än idag diskuteras hans gåtfulla försvinnande, många teorier kring vad som hände surrar runt. Han drunknade i Coloradofloden, mördades av indianer, halkade på klipporna, svalt ihjäl, gifte sig med en navajokvinna, dödades av mormoner etc. Många vill verkligen veta, men många andra vill det inte. Legenden och mysteriet kring Everett Ruess kanske är större än sanningen. Till exempel att dammbygget vid Lake Powell för alltid gömt alla spår. Så här skrev Everett själv:” I´ll never stop wandering. And when the time comes to die, I´ll find the wildest, loneliest, most desolate spot there is”.

I sydvästra USA träffade vi på den här lustiga fågeln. Sitt amerikanska namn har den förstås fått för att den springer omkring på vägarna så väldigt snabbt. 32 kilometer i timmen! Den äter insekter men kan också alldeles på egen hand döda och äta upp en hel skallerorm. Den kan också skydda mot onda andeväsen enligt hopiindianerna. En högst imponerande fågel således. Men vem hittade på dess  svenska namn, tuppgök?

Himlakroppar av sten och is har besökt jorden flera gånger. Halley´s komet är kanske den mest kända. Jag har sett den avbildad på Bayeux-tapeten från 1066.

År 1910 blev människorna fruktansvärt rädda när kometen närmade sig jorden. Mest rädda var de för svansen.

Nästa gång Halley´s komet kan tänkas hälsa på oss blir den 1 juli år 2061. Då är jag redan död för länge sen. Fast också kometer kan ju dö. De kan till exempel krascha in i något. Till exempel Jorden. Och om det inte blir så lär det finnas massor av andra himlakroppar av sten och is som flyger omkring på ett väldigt farligt vis. Här hemma i Mälarhöjden har vi dock preppat oss rejält med både ved och torrfoder. Minst en vecka klarar vi oss nog. Om kometen kommer.

Färgerna bleknar och det blir stilla i naturen. Träden väntar tålmodigt på en ny vår.

Vid Tule Lake i i nordligaste Kalifornien stod vi och betraktade pelikaner. De såg ut att vara en välkoreograferad danstrupp. De formerade sig i ring och på given signal (tycktes det) dök halsar och näbbar ned i vattnet, alla på en gång. Den harmoniska scenen stördes dock av en plötsligt uppdykande häger som skapade oordning genom att fara rakt in i pelikangruppen med benen före i en tjusig landning.

I bakgrunden såg vi den mäktiga vulkanen Mount Shasta. Ett snöklätt och väldigt heligt berg. Shasta och Modocindianer har levt i många tusen år i bergets närhet.

Men, ursprungsbefolkningen är inte de enda som ser Shasta som sitt heliga berg. Över 100 olika new-agesekter med besynnerliga idéer gör anspråk på den heliga sanningen om berget.

Sekterna ser Mount Shasta som ett kosmiskt kraftcentrum för kärlek och fred. Så långt är man ju med men sen blir det konstigare. Berget förmodas till exempel vara landningsplats för allehanda UFO:n och ingång till den femte dimensionen. Egendomligast är kanske uppfattningen att det bor människor inne i berget, i en stor stad som heter Telos. Men det är inga vanliga tråkmänniskor som bor därinne utan lemurianer. Supermänniskor med fantastiska egenskaper. Den här idén blev populär på trettio-talet. (1930-talet alltså).

Varelserna är så avancerade att de kan växla mellan mänsklig gestalt och osynliga andeväsen. När de är vanliga människor beskrivs de som långa, slanka och ljushyade. De klär sig i vita fotsida kläder och gillar kristaller och pärlor. De är inte bara snygga, de kan teleportera sig också och läsa andras tankar. Modersmålet är lemurianska men de talar också engelska, lustigt nog med perfekt brittisk accent.
Alla sina extraordinära kunskaper om i princip allt, till exempel elektronik, atomenergi, telepati och biodynamisk odling, lärde de sig i det gamla fäderneslandet Lemurien.
Idag lär de ha en hel flotta av rymdskepp för att underlätta intergalaktiska kontakter.

Man frågar sig varifrån dessa märkliga människor kommer. Så här påstås det ha gått till:

Storyn liknar den om Atlantis. Den enorma kontinenten Lemurien uppstod för 4,500000 år sedan och sjönk i likhet med Atlantis i Stilla Havet för bara 12 000 år sedan.

Lemurianernas etniska ursprung sägs vara Sirius och ”några andra planeter”. Alla levde som i ett paradis i harmoni i flera miljoner år. Fast till sist blev det förstås bråk, ja till och med kärnvapenkrig mellan atlantisborna och lemurianerna. Ingen vann. Lemurianska överstepräster förutspådde att inom 15 000 år skulle bägge kontinenterna sjunka i havet. Inför detta avlägsna men ändå dystra besked bestämde sig 25 000 lemurianer för att fly.
Lemurien sjönk mycket riktigt och det lär ha skett över en natt. Hur det gick till är lite oklart. Vissa menar att de flesta lemurianer modigt följde sin kontinents dödsdömda färd mot havets botten. De lär ha sjungit Auld lang syne på väg till undergången. Hm…

På andra new-agesidor läser jag att de flesta lemurianer låg och sov och knappt märke att hela kontinenten sjönk. De där 25 000 som flydde till Mount Shastas inre blev de sista lemurianska överlevarna och i staden Telos sägs de bo än idag.

Vad gör lemurianerna hela dagarna kanske man undrar. Äter de? Jo då, de är förstås vegetarianer och odlar giftfritt. De tar emot besök från yttre rymden och spankulerar omkring i fred och harmoni med allt och alla. Djur av allehanda slag gör dem sällskap. Djuren är förstås också vegetarianer och ingen äter upp sin nästa. I staden finns en kung och en drottning och många vackra tempel. Ett av dem är format som en pyramid; en gåva från bekanta på Venus.

Nej – vi såg inga lemurianer, tyvärr måste man vara clairvoiyant för att kunna det.Ja, det är mycket på gång där inne i berget.

Om man reser norrut och sen västerut från Moab kommer man till highway 70 i Utah. Tar man den lilla grusvägen (körbar i torrt väder) rakt norrut hamnar man i San Rafael Swell.

Här finns flera klippmålningar att beundra. De målningar jag inspirerats av i broderiet återfinns vid Buckhorn Wash. Klippmålningarna är flera tusen år gamla och gjorda i den stil som kallas Barrier Canyon-style. Typiskt för denna stil är de människoliknande varelserna, ofta i naturlig storlek. De egendomliga figurerna tycks följas åt av fåglar, insekter, hundar och ormar. Forskare tror att de antropomorfa varelserna är shamaner och de olika djuren hans andliga assistenter. ”Spirit helpers”. Det tycks handla om transformationsriter där hjälpandarna bistår shamanen i hans inre resa till andra dimensioner. Till himlen och rymden. Eller till underjorden.

Grusvägen från highway 70 fortsätter över ett vilt, ödsligt landskap med eroderade bergsformationer och raviner. Inte ens mormonerna försökte odla något här. En av USA:s största monoliter syns utmed vägen och i marken finns spåravtryck från dinosaurier. Vilda hästar kan man, om man har tur, stöta på.

Ormar kan också finnas här.

Av alla skräckinjagande ord finns ett som fyller mig med verklig fasa; Slukhål. De finns på riktigt och i Utah har jag själv stirrat ner i en sådan avgrund. Mycket farligt. Rätt som det är kan jorden rämna.