Mina broderier

Även fåglar kan odla sina intressen för fågelskådning.

Det är inte alldeles lätt att både smälta in och att vara sig själv. Skalbaggarna har avslöjat bedragarna.

Det surrar i mitt huvud. Det är antagligen alla de där hundra miljarderna nervceller som bor där i mitt inre kosmos. Om man skulle vilja räkna en enda hjärnas nervceller skulle det ta 3 000 år om man räknar hela tiden och inte tar en enda paus. När det är klart kan man börja räkna alla gliaceller som lär vara dubbelt så många.

1964 grusades, på ett förnedrande vis, förhoppningen om att lära mig dansa balett. Kanske tog jag ett felsteg eller kanske såg jag bara allmänt klumpig ut i mina svarta trikåer. Den hetlevrade danslärarinnan gav mig i alla fall en örfil som straff för min dåliga dansstil. Det blev sista baletten för mig. Jag beslöt att satsa allt på ridningen.

Vi åkte från Vancouver i riktning österut och stannade vid en liten rastplats i närheten av Skagit River.

På en informationsskylt satt en vacker turkosblå, fågel. Vi stod där och tittade på varandra och den blå fågeln var inte det minsta ängslig. Tvärtom verkade den vilja visa upp sig i olika poser. Ibland la den huvudet på sned, ibland burrade den upp sina svarta huvudfjädrar. Den flög också några uppvisningsvarv och vi blev alldeles betagna av den orädda och lustiga varelsen. Vi hade ingen aning om vad det var för sort. Nu vet jag att den finns lite varstans i nordvästra USA och Canada, och fick sitt namn efter tysken George W Steller som ”upptäckte” den.

Som sina artfränder har Steller´s Jay en massa olika ljud för sig, skallrande ljud och gutturala läten. När den blir orolig ropar den ett hest och nasalt ”Wah”.  En skicklig imitatör är den också. När den imiterar den rödstjärtade höken flyr andra fåglar iväg så fort de kan. Biltutor kan den också härma. Kanske skrämmer det upp enstaka bilister som trott de var ensamma på vägen. Ett annat läte beskrivs i engelskspråkiga fågelböcker som: ”Skreeka, skreeka”. Det passar ju bra eftersom det är en sorts nötskrika.

På väg tillbaka till Vancouver stannade vi till på samma plats, där vid Skagit River. Och där satt han ju igen, den underbara lilla varelsen.

Med insekter förhåller det sig väl så att man beundrar dem och fascineras av dem. För mig gäller detta bara om de håller sig för sig själva. När de kryper på mig, hugger efter mig eller försöker suga blodet ur mig tycker jag inte om dem så mycket längre. Konstigt nog finns det undantag. Det är helt ok för mig att en nyckelpiga klättrar på min arm men inte en prickig stekel av annat slag. Mitt hjärta blöder över en omkullvält humla men en geting kan jag döda med mitt elektriska insektsracket. Jag tycker att det känns som att getingen vill skada mig till skillnad från den fridfullare humlan.

Det finns insekter som, när man slår ihjäl dem, bara blir till damm. Väldigt konstigt, tycker jag. Man tycker synd om dem.

Livet på botten behöver ju inte alltid vara så dåligt. Fast man bör ju kunna simma förstås.

Ett helt gäng kapybaror (världens största, nu levande, gnagare) har hamnat på en flytande ö i den stora, stilla floden. I skogen tassar varelser av okänt slag. Men allt är lugnt, ingen fara! Två ansvarsfulla vargar ser till att inget otäckt händer. Och aspträden med sina svarta ögon ser allt som händer.

Oden, korpguden, var den visaste av alla asar, fast tung till sinnet just därför. Han visste att den stora undergången närmade sig. Han visste att även gudarna en gång måste gå under vid Ragnarök- gudarnas skymning.

Oden var en klok och mäktig gud men han hade också obehagliga sidor med sin starka koppling till döden och sin egen opålitliga karaktär. Bland gravgods vid Osebergsskeppet i Norge från ca 850 fann man vävda bilder som visar hängningsoffer till Odens ära. Oden kallas ibland ”de hängdas gud”. Han offrade ju till och med sig själv- till sig själv. Det var genom sitt eget lidande som han, i likhet med många shamaner, fick sin stora kunskap och sina magiska förmågor.

I Havamal berättas i verserna om hur Oden hängde i offerträdet i nio nätter. Odens kraft var stark. Han ägde förmågan att stoppa eld, stilla havets vågor, vända svärd i luften, förföra och förvända synen på kvinnor och många andra förunderliga saker. Han kunde, som så många andra i den mytologiska urtiden, förvandla sitt utseende och byta gestalt. Men också han, den störste av dem alla, måste en dag gå under.

När man drömmer jobbar vissa delar av hjärnan för fullt. Blodtrycket stiger och pulsen går upp. Fast de stora musklerna i kroppen sover lugnt vidare. Som tur är med tanke på hur tokiga vissa drömmar kan vara.

Under drömsömnen sover hjärnans framlober som ansvarar för ordning, planering, tidsbegrepp, impulshämning och andra mycket duktiga funktioner. Tur att de får vila emellanåt!

De delar av hjärnan som däremot håller koll på känslor, minnen, syn och hörselintryck är påslagna för full maskin. Drömmarna blir därför ofta häftiga och overkliga. En absurd mix av ocensurerade intryck eftersom kontrollavdelningen i framloberna tagit rast. Ja, då går det ju som det går. Man missar flyget, man tappar tänderna och man skämmer ut sig. Fast bara i drömmens värld som väl är.